Onda värld.

Jag är nog mer känslomässigt instabil än vad jag trodde.
Fyfan säger jag bara.

Idag är jag deppig. Jättedeppig.
(Förlåt....)
Just nu, känns det som att jag Aldrig kommer att få bli mamma.
Eller, det går upp och ner hela tiden och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Igår glömde jag kvälls-sprayen och tog den 2h senare.
Och jag kände mig jätteoansvarig och världssämst.

Jag vet inte hur jag ska förklara så att ni förstår den smärta jag känner, egentligen.
Iallafall Ni som är mina vänner, som står mig nära, som egentligen inte KAN förstå hur jag känner.
Det är lätt för er att vara positiva och heja på (älskar er för det..) men samtidigt så förstår ni inte.
Det gör ONT i hela mig. Jag gråter minst 3/ggr om dagen.

Är det inte för en låt jag hör, så är det för en text jag läser, eller så är för något, någon säger.

Tycker allt går jättesegt nu.
Det känns som att jag kommer få ett bakslag.
Typ att allting kommer skjutas på bara för att jag fick min mens för tidigt.

Det känns som att jag aldrig hinner med det jag ska.
Huvudvärk dygnet runt.

Det är ÄCKLIGT hemma. Vi blir aldrig färdiga med den stora, jävla lägenheten. Den bara står och ekar.
Jag får snilleblixt-idéer men kommer ingenvart. Jag får städa hela tiden.
Jag diskar hela tiden. Och ändå så känns det lika stökigt hela tiden. Jag känner mig som min mamma.
Så där som jag inte skulle bli. Jag skulle aldrig skrika på någon för att det stod disk i köket.
Eller för att sängen inte är bäddad. Men precis det gör jag just nu.

men en sak, JAG ÄCKLAS AV ETT SMUTSIGT KÖK!

Vet ni vad jag önskar mig i julklapp, förutom en mirakelbebis? (SÅ KLART!)
Jo, att min sambo, helt på eget initiativ tar tag i städning eller diskning, utan att jag som en jobbig jävla morsa blir skitarg och skitsur out of the blue och tjatar och till slut kommer sitta som singel.

Det är skitjobbigt att tycka så här. För utöver det så har jag världens mest perfekta och bästa sambo.
Men det är bara den där detaljen. Det är inte lika viktigt för honom att ha ett rent hem, som det är för mig. Men för mig handlar det om hur jag MÅR. Är det stökigt hemma så mår jag skit. Tydligen.

Nog om det. Nu låter det som att allt hänger på min sambo. Så är ej fallet.

Jag är bara.... ledsen.

Till råga på allt så är detta en period då allt annat händer också.. det är möhippa, det är bröllop, det är IVF:en... det är allt. Jag känner bara att BAH. Kan-inte-andas.

Jag har ingen lust. Med något. Jag vill bara sova mig igenom det här nu. Känner inte igen mig själv.

Paha, och jag snackade om att jag inte hade några biverkningar. Nej, ah tjena.

Allt som snurrar i mitt huvud just nu är DATUM, VECKOR OCH TIDER! Dör.

Vill bara avsluta med att: JAG ÄLSKAR DIG MIN FINA, ÄLSKADE MAN! (gå ut med soporna är du snäll...)