Börjar om.

Nu orkar jag inte mer. Nu tog jag tag i mig själv och skaffade mig en blogg där jag kan skriva ner allt jag känner. Och helt anonymt denna gång. Jag kanske kommer vara öppen senare, men det återstår att se.

Denna blogg kommer handla om min och min sambos resa mot att få äran att bli föräldrar. Vilket inte är lätt.

Efter utredning på Carl Von Linné-kliniken i Uppsala så fick vi veta att vi aldrig kommer att kunna få barn på naturlig väg. Manlig faktor. Enda sätter för att oss att få bli föräldrar är via IVF-metoden. ICSIför att vara petig. (=microinjektion... när man för in spermien direkt in i ägget)

Den 2/11-11 var vi på vårat första utredningsmöte och fick veta samma dag vad som är orsaken att vi är barnlösa, vilket är skönt. Det GÅR att få hjälp, vilket jag är såååå tacksam över!

Vårat liv stannade upp.

Kommer vi att klara detta? Kommer vi att orka?

Jag har hela tiden försökt vara positiv och är än idag.

Även fast jag blir lika ledsen varje gång vänner eller bekanta i omgivningen blir gravida.

Hela tiden. Bara för att man själv inte kan. Men jag försöker att inte tänka så.

För nu är vi på gång. Remissen är inskickad. Nu väntar vi bara på att få veta hur pass aktiva i kön vi är.

Ja, juste. Vi kommer att få tre försök via landstinget då varken jag eller min sambo har barn sen tidigare.

Jag brukar säga det att vårat barn är ett av världens mest planerade barn.

Vi kommer aldrig ha ett barn som kom till av ett "misstag".

Konstig tanke ändå.

Jag längtar så jag dör just nu och är så himla EXCITED ska jag tala om!

Låt denna väntan gå undan. Vill ha ett samtal imorgon.

Men låt mig säga att jag INTE längtar efter alla dessa hormonbehandlingar jag kommer att få genomgå.

Men även där vill jag vara positiv. DET KOMMER VARA SÅÅÅ VÄRT DET I SLUTÄNDAN!

Som sagt, nu väntar vi bara på besked!