Ledsen.

Nu är nog botten nådd.

Jag har suttit och gråtit och varit helt till mig, alldeles nyss.

Stackars min sambo.

Jag är vandrande nervvrak just nu.

Jag mår så dåligt.

Jag kan inte ens beskriva det.

Jag är arg hela tiden. Eller så är jag ledsen.

Eller så är jag jätteglad! Men inget mellanläge. Inte alls.

Jag mår skit. Vill dö. Så känns det.

Jag får inga svar. Inget händer.

men å andra sidan så handlar inte allt det här bara om IVF:en. Eller barnlösheten.

Tror det bottnar djupare än så.

Har knappt någon kontakt med min pappa. Vi har verkligen glidit ifrån varandra. Han är en människa jag just nu INTE mår bra av att vara i närheten. Bara negativ.

Mamma och jag har inte pratat med varandra på en månad. Hon är också mest negativ och mår dåligt hela tiden. Mår hon dåligt = mår jag dåligt.

Min syster bor hos oss just nu för att hon mår dåligt av att bo hemma.

Mina andra syskon pratar jag heller knappt med.

Just nu är jag bara helt.... jag vet inte.

Familjen kommer först?

Min sambo, mina djur och mina vänner kommer först.

Idag blev jag så arg så jag kastade saker omkring mig och skrek på ena hunden.

Så har jag inte reagerat sen jag var i tonåren.

Jag mår inte bra.

Och jag har knappt någon att prata med om det här.

Jag vill inte vara en börda.

Vad är det för fel på mig?!

Jag trodde jag skulle bli glad, harmonisk och mitt vanliga underbara jag när jag började träna igen. Men nej nej... inte det inte.

JAg har återigen ringt Huddinge och väntar på att dom ska ringa mig.

Jag vill veta hur det går. Jag ville veta varje dag egentligen. Igår tyckte jag att jag var tjatig. Idag bryr jag mig inte. För jag mår psykiskt dåligt av att inte veta vad som händer och därför vill, MÅSTE; jag få veta.

Förlåt.

Jag vill bara bli mig själv igen.